linneatilda.

Har ni någon gång känt overklighetskänslan, den där skumma konstiga vidriga och helt sjuka känslan som kommer över en ibland? När allt känns helt overkligt, som om man drömt något. Eller bara kanske har inbillat sig. Idag har jag gått med den känslan hela dagen, fast egentligen så började det redan inatt. På grund av en knäpp grej som vilken annan människa som helst hade blivit så glad över att få ta del av, så kändes det bara märkligt och konstigt. Vad beror det på när man känner såhär? är det för att man desperat försöker slå tankarna ifrån sig och låtsas som att något aldrig har hänt, att det är en del av någon annans liv och någon annans historia, men inte ens egen? Är det därför det känns så overkligt? Är det därför man gör såhär?
varför plågar man annars ihjäl sig själv med saker som man vet bryter itu ens hjärta helt tusen gånger om, och sen maler sönder det ännu lite mer, för att man sedan ska känna hur det totalt pulveriseras, om och om. Finns det ens någon som förstår…

Det känns fan inte så.