linneatilda.

Efter att ha varit långt långt borta hemifrån en hel vecka har jag nu kommit hem. med mycket blandade känslor. Ibland känns det som att man kan åka bort från känslor, och fly bort från sånna saker som bara inte får hända. för att sedan komma tillbaka till verkligheten och inse att så fungerar det inte. Steffy är fortfarande borta, och hon kommer inte att komma tillbaka. och det är en känsla som det inte går att sätta några ord på. Det väller över en helt plötsligt från ingenstans. Vissa minutrar på dygnet känns det som att hon finns hemma i söderfors, eller att hon är på någon shoppingtur i någon stad här i närheten. och bara någon sekund senare så kommer det över mig att snart kommer vi gå på hennes begravning. Stephany skulle ha fyllt 19 år i torsdags. Det är så ofattbart och så innihelvete jävla orättvist. Lilla gumman, Du som skulle erövra världen, alla dina knäppa och tokiga idéer du hade. Det känns så konstigt att du inte finns mer.

I förrgår natt drömde jag om Dig. Du och Jennifer satt i en garderob och luktade på kläder, och jag kom in till er. Ni sa ingenting, satt bara där och luktade. Jag gick fram till Dig och smekte Din kind och sa att jag saknar dig, och att jag tycker att Du ska komma tillbaka till oss. Du log mot mig och fortsatte lukta på kläderna. När jag gick därifrån, tog det inte lång stund förrän du kom efter mig. Du tog min hand och Du log,


Jag tror Du sa hej då till mig. och det kommer jag alltid att bära med mig, fina Stephany.

Tårarna rinner nu, och det kommer de fortsätta att göra. men jag kommer alltid må bra för att jag fick lära känna dig. Du har gjort så många människor så glada med ditt konstiga och alldeles speciella lilla Du.


Lilla Gumman ♥